Vår på riktigt!

Även om jag faktiskt sörjer lite att vintern är över så älskar och välkomnar jag också våren. Det har liksom gått mig lite förbi det här med att vi gått mot ljusare tider, och det var egentligen inte förrän på kvällens lugna femkilometerspass som jag på riktigt reagerade över det där härliga kvällsljuset. Och då är det ändå mitten av april! Sen på bollen alltså, men tiden går i raketfart, det är inte alltid lätt att hänga med.

De senaste veckorna har varit fyllda till bredden med studier och extrajobb. Tentorna har avlöst varandra och då jag ganska nyligen börjat ett nytt jobb har jag haft svårt att tacka nej till extrapass om någon frågat. Att säga nej är generellt något jag måste bli bättre på, eller snarare bli bättre på att inte säga ja och sedan ändra mig. Det är lätt hänt att ta på sig alldeles för mycket och sedan behöva göra någon besviken. Så vill jag inte göra! Det får bli vårens utmaning på temat personlig utveckling.

Förutom det så har jag som mål att springa milen innan 1 juni vilket bäddar för en hel del löpning i april och maj! Just nu går 5-6 km helt okej bra, men det behövs ännu lite till för att få till de där sista kilometerna. Jag kanske ska anmäla mig till ett lopp?

Chokladkurs på marsipangården!

Alla som känner mig vet hur mycket jag tycker om att baka. Det är något meditativt, snudd på terapeutiskt, att knåda en deg eller noggrant pilla med detaljerna på en bakelse och det händer rätt ofta att jag kommer hem efter en stressig dag och bakar något. Detta intresse har nog inte undgått någon i min närhet, det märker inte minst på min födelsedag där det fanns ett tydligt tema på de presenter jag fick. En av dom innehöll en heldag med min mamma (bara det helt fantastiskt eftersom jag älskar att vara med min mamma så himla mycket) och att vi tillsammans skulle gå en grundkurs i pralintillverkning! Hurra!

Så igår förmiddag for vi till Trosa och började dagen med en lunch på det urmysiga Bomans Hotell och en promenad på stan. Området kring hamnen och kanalen i Trosa är så mysigt, och de har många fina små butiker som vi i vanlig ordning inte kom ifrån tomhänta. Och vid 1730 var det alltså dags för oss att göra pralindebut på Marsipangården! Vi fick bl.a. lära oss att gjuta pralinskal, fylla dem med tryffel, doppa praliner, jobba med överföringsark och göra marsipanfigurer. Mellan momenten fick vi fika med praliner och bakverk från butiken/caféet på nedervåningen – livsfarligt och helt underbart. Efter flera timmar inne i chokladverkstan fick vi alla med oss det vi gjort, en hel påse var med olika saker. Så nu är skafferiet fullproppat med praliner och vi är superbitna av det här med praliner! Vi vill bara ha mer! Jag kan varmt rekommendera att gå en sådan här kurs, eller ge bort i present!

IMG_0976Vi ”fikade lite” innan kursen… IMG_0991Förväntasfull!

IMG_0993Jag och mamma!  IMG_0989

IMG_0987Gjuta skal..

IMG_0994En marsipananka! Den ser kanske lite konstig ut, men det var faktiskt helt enligt instruktionerna 🙂

 

24 år i livet! (varning för djupare inlägg..)

Idag för 24 år sedan, ungefär precis samma tid som jag skriver detta, föddes jag på lasarettet i Falun vilket innebär att jag idag har existerat på jorden i 8766 dagar. Jag tycker det låter både mycket och lite på samma gång.

Jag hade ett litet meltdown här i veckan p.g.a. just denna dag. Jag skulle inte kalla det åldersångest i termen att jag håller på att bli gammal, utan mer att jag kände att jag borde ha kommit någonstans vid det här laget. Borde ha en kandidatexamen, borde ha varit ute och rest en längre period, borde ha gjort en säsong på någon alptopp, borde ha…Ja, vad mer borde jag ha gjort?

Egentligen hade jag nog lite ångest över att jag vacklat så mycket i mina beslut, att jag jobbat för mycket, att jag inte tagit tillvara mer på mina ”ungdomsår”. En liten släng av tanken att det roliga börjar ta slut, att jag snart måste bli vuxen på riktigt och släppa tankar på spontana äventyr. Vilket ju är helt fel!
Åren mellan 20-23 var tuffa, och det är inte förrän det senaste året som jag hittat mig själv på riktigt och det gör att jag nu kan köra full fart framåt. Jag har tänkt mycket på detta de senaste dagarna och kommit fram till att det faktiskt finns en tid för allt. Min tid var inte de åren då jag var ung och skör, min tid är nu när jag är lite äldre , mycket starkare och vet i vilken riktning jag ska gå.

Jag tror att dom här känslorna är så himla vanliga bland unga människor idag och det är synd att det inte pratas om det mer. Just dessa ”jag-borde-ha” är livsfarliga, för man borde ingenting. Det viktigaste man kan göra är att göra det man själv vill, alltid. Allt blir vad man gör det till, både det lilla och det stora och jag tror det är viktigt att lyssna inåt snarare än till sociala medier.

 

 

Paradiset Les Arcs

Tillbaka efter en ofrivillig bloggpaus (såhär några veckor in i bloggandet..). Det var tufft att komma hem och ta tag i tentor, tandläkarbesök, massor av jobb och diverse andra vardagsbestyr. Men nu är jag tillbaka och tänker att jag tar vid där jag slutade sist!

En vecka i paradiset, det ger ganska precis den rätta bilden av min spontana alpvecka. Tre dagar innan avresa ramlade jag över en mycket prisvärd resa till Les Arcs i franska alperna, och tre dagar senare fann jag mig själv på 05:37-tåget mot centralen med ryggsäck på ryggen, takeaway-kaffen i handen och magen sprängfylld med fjärilar.
Ganska direkt lyckades jag hitta en tjej i samma ålder som jag själv, också hon soloresande och vi fann varandra i ett hjärtslag (underbart och fantastiskt hur fort man lär känns någon på djupet när man reser med varandra). Synd nog skulle hon till en annan skidort, någonting som vi i efterhand ändå tyckte var ganska bra, för det finns ingenting som skapar så många möten som att komma själv till ett resmål. Med det sagt så hittade jag under veckan människor med vilka jag skrattade så mycket med att det emellanåt var svårt att koncentrera sig på att åka skidor.

Skidåkningen var också den fantastisk, och allra mest p.g.a. sju dagar i sträck med strålande sol, några minus och perfekta förhållanden för skidåkning. I priset för resan ingick skidlektioner fyra timmar varje dag, och jag – som efter 12 år på snowboard åter gjorde debut på skidor – var något rostig de två första dagarna men kände när veckan var slut hur mycket jag hade utvecklats.

Jag älskar vintern – jag älskar vintern mer än sommaren – och det är med sorg jag konstaterar att säsongen snart är över och att jag förmodligen inte hinner med fler resor denna gång. Men det gör också att jag med euforisk lycka ser fram emot kommande vinter då det ska vintersportas som aldrig förr. Tills dess ska det njutas av en till fantastisk årstid, våren, och det är känns inte helt tokigt det heller.

DSC03494

DSC_9378

DSC03346

DSC_9187

DSC_9286

DSC_9345

DSC_9344   DSC_9298

DSC03577

Foto 2015-02-08 11 25 44

Foto 2015-02-10 17 13 17

DSC_9247

Foto 2015-02-13 11 30 28

 

 

En första liten pust av liv

Jag har tänkt att jag ska göra detta länge. Starta en blogg alltså. Det fanns en tid där jag hade en blogg för att jag tyckte det var så himla roligt att skriva saker. Det spelade inte så stor roll vad som skrevs, det var högt och lågt, roligt och tråkigt och ganska ogenomtänkt. Det var känslan av att ha skapat som var det mest tillfredsställande. Att ha knåpat ihop en text, knäppt passande bilder och sedan få pussla ihop detta till en liten berättelse. Det var så härligt! Så härligt att jag vill göra det igen. Det klurigaste är ju dock att veta hur tusan en ska börja utan att känna sig lite fånig så jag tänkte att vi tar det härifrån. Ser hur det landar!