24 år i livet! (varning för djupare inlägg..)

Idag för 24 år sedan, ungefär precis samma tid som jag skriver detta, föddes jag på lasarettet i Falun vilket innebär att jag idag har existerat på jorden i 8766 dagar. Jag tycker det låter både mycket och lite på samma gång.

Jag hade ett litet meltdown här i veckan p.g.a. just denna dag. Jag skulle inte kalla det åldersångest i termen att jag håller på att bli gammal, utan mer att jag kände att jag borde ha kommit någonstans vid det här laget. Borde ha en kandidatexamen, borde ha varit ute och rest en längre period, borde ha gjort en säsong på någon alptopp, borde ha…Ja, vad mer borde jag ha gjort?

Egentligen hade jag nog lite ångest över att jag vacklat så mycket i mina beslut, att jag jobbat för mycket, att jag inte tagit tillvara mer på mina ”ungdomsår”. En liten släng av tanken att det roliga börjar ta slut, att jag snart måste bli vuxen på riktigt och släppa tankar på spontana äventyr. Vilket ju är helt fel!
Åren mellan 20-23 var tuffa, och det är inte förrän det senaste året som jag hittat mig själv på riktigt och det gör att jag nu kan köra full fart framåt. Jag har tänkt mycket på detta de senaste dagarna och kommit fram till att det faktiskt finns en tid för allt. Min tid var inte de åren då jag var ung och skör, min tid är nu när jag är lite äldre , mycket starkare och vet i vilken riktning jag ska gå.

Jag tror att dom här känslorna är så himla vanliga bland unga människor idag och det är synd att det inte pratas om det mer. Just dessa ”jag-borde-ha” är livsfarliga, för man borde ingenting. Det viktigaste man kan göra är att göra det man själv vill, alltid. Allt blir vad man gör det till, både det lilla och det stora och jag tror det är viktigt att lyssna inåt snarare än till sociala medier.

 

 

Annonser

Paradiset Les Arcs

Tillbaka efter en ofrivillig bloggpaus (såhär några veckor in i bloggandet..). Det var tufft att komma hem och ta tag i tentor, tandläkarbesök, massor av jobb och diverse andra vardagsbestyr. Men nu är jag tillbaka och tänker att jag tar vid där jag slutade sist!

En vecka i paradiset, det ger ganska precis den rätta bilden av min spontana alpvecka. Tre dagar innan avresa ramlade jag över en mycket prisvärd resa till Les Arcs i franska alperna, och tre dagar senare fann jag mig själv på 05:37-tåget mot centralen med ryggsäck på ryggen, takeaway-kaffen i handen och magen sprängfylld med fjärilar.
Ganska direkt lyckades jag hitta en tjej i samma ålder som jag själv, också hon soloresande och vi fann varandra i ett hjärtslag (underbart och fantastiskt hur fort man lär känns någon på djupet när man reser med varandra). Synd nog skulle hon till en annan skidort, någonting som vi i efterhand ändå tyckte var ganska bra, för det finns ingenting som skapar så många möten som att komma själv till ett resmål. Med det sagt så hittade jag under veckan människor med vilka jag skrattade så mycket med att det emellanåt var svårt att koncentrera sig på att åka skidor.

Skidåkningen var också den fantastisk, och allra mest p.g.a. sju dagar i sträck med strålande sol, några minus och perfekta förhållanden för skidåkning. I priset för resan ingick skidlektioner fyra timmar varje dag, och jag – som efter 12 år på snowboard åter gjorde debut på skidor – var något rostig de två första dagarna men kände när veckan var slut hur mycket jag hade utvecklats.

Jag älskar vintern – jag älskar vintern mer än sommaren – och det är med sorg jag konstaterar att säsongen snart är över och att jag förmodligen inte hinner med fler resor denna gång. Men det gör också att jag med euforisk lycka ser fram emot kommande vinter då det ska vintersportas som aldrig förr. Tills dess ska det njutas av en till fantastisk årstid, våren, och det är känns inte helt tokigt det heller.

DSC03494

DSC_9378

DSC03346

DSC_9187

DSC_9286

DSC_9345

DSC_9344   DSC_9298

DSC03577

Foto 2015-02-08 11 25 44

Foto 2015-02-10 17 13 17

DSC_9247

Foto 2015-02-13 11 30 28